Att våga!

Så inledde jag mitt personliga brev i min ansökan till Enköpings Yrkeshögskola och Mälardalens Trädgårdsmästarutbildning.

Mina föräldrars trädgårdsland är något jag minns starkt från min barndom. Varje år grävde min mamma och odlade grönsaker i den gamla köksträdgården och jag fick min egen lilla plätt att gräva, så och odla i. Gallring och ogräsrensning konkurrerades dock ut av bad och lek så morötterna fick det trångt om fötterna så vitt jag minns.

Under några år var familjen självförsörjande på potatis, lök och andra grönsaker. Jag och mina syskon tjänade en liten slant på att rensa målla i potatislandet och jag kan inte minnas det som en syssla jag tyckte var särskilt tråkig. Mållan var enkel att dra upp ur den sandiga jorden och resultatet blev långa fina renrensade potatisrader. Flera gånger följde jag och mina syskon med mamma till gamla ödeträdgårdar där hon gjorde fynd av perenner som lämnats kvar och klarat sig i konkurrensen med kvickrot och annat ogräs.

När jag var 32 år gammal, boende i en söderförort till Stockholm, väckte ett område med odlingslotter mitt intresse. Efter en del vånda tog jag kontakt med ordföranden och fick mig en lott tilldelad.

Sedan dess att jag satte spaden i jorden har jag varit fast. Fast i jorden och fast i myllan, i positiv bemärkelse alltså. Många timmar jag jag spenderat på min lott och många timmar på nätet. Sökandet efter olika utbildningsmöjligheter har varit stort... Capellagården, Da Capo, Skillebyholm, SLU... och jag har våndats igen, för sådan är jag. Först oroar jag mig och våndas inför att ta ett beslut och göra en förändring. Sedan, när förändringen är gjord, undrar jag varför jag inte tagit steget tidigare.

Men! Allting har sin tid och en process är en process.

Inom mig har jag haft en röst som har pockat på uppmärksamhet och jag har gjort mitt bästa för att inte ta den där rösten på allvar men... när jag kom tillbaka till mitt jobb efter två relativt täta föräldraledigheter tog det bara stopp. Hela mitt väsen talade till mig och skrek att jag inte ville mer. Nu var det dags att ta tjuren vid hornen. Redan 2010 gjorde jag ett tafatt försök att komma in på skolan i Enköping, då med ett negativt besked. Den här gången har jag haft lite hjälp på vägen. Hjälp av personer som inte vet vilken inverkan de har haft i min process.

För något år sedan hade jag fått en ny följare till min blogg. Det visade sig vara Marie, med bloggen Lyckans lilla hus, vars fantastiska växthus jag blev mäkta imponerad av. Så såg jag, när jag tittade vidare på hennes blogg, att hon hade kommit in på utbildningen som jag sökt ett år tidigare.
Maries berättelse om hur hon tagit emot sitt antagningsbesked och vidare inlägg om utbildningen har varit en rejäl morot för mig att söka skolan igen.

Men, det handlar ju inte bara om att vilja utan också om att våga. Nästa person som utan att veta det (eller, en aning har hon kanske) gav mig en rejäl skjuts var Maria Österåker med bloggen Lev mer på mindre,

Maria har skrivit boken med samma namn som bloggen och när jag sökte bland hennes böcker på nätet hittade jag en text som Maria använder som underlag för sina föreläsningar. Att våga var rubriken.

Att läsa texten var som att läsa mina egna tankar. Att våga hittar du här.

Sedan dess har det bara rullat på. Jag har tagit steget från att oroas och våndas till att tala med min arbetsgivare om att jag vill ta tjänstledigt för studier och jag har sökt och kommit in på den utbildning som jag gärna vill gå. Om jag har slutat att oroa mig?
Nja, det är klart att jag funderar på hur det ska gå att plugga på heltid med två små och en tonåring på hemmaplan. Hur det ska gå ihop med ekonomin...
Det får helt enkelt ordna sig.

Tack till alla som har gratulerat och lyckönskat mig för antagningen. Nu ska jag i två och en halv månad till fokusera på mitt jobb, sedan är det dags för det nya, stora, roliga jag har framför mig!

Ha det fint!

önskar