I fönstret på vår norra gavel står den här lilla frontlastaren. Skopan är sänkt ned i snön, som ju egentligen är vadd, beredd på att skopa undan alla snö i sin väg.
En dylik maskin hade vi behövt här kring Lill-Hasta idag. I morse gav jag mig iväg och hade ett rejält adrenalinpåslag i kroppen när jag gasade fram över drivorna längs med vår grusväg, 4,5 km fram till den större asfaltvägen Vår väg ligger ganska öppen och vid snöyra driver vägen igen strax efter att den är plogad. Fram till tåget kom jag och tro det eller ej det gick nästan på minuten. Sedan började eländet. Växelfel i Älvsjö resulterade i en trots allt överkomlig försening.
En dylik maskin hade vi behövt här kring Lill-Hasta idag. I morse gav jag mig iväg och hade ett rejält adrenalinpåslag i kroppen när jag gasade fram över drivorna längs med vår grusväg, 4,5 km fram till den större asfaltvägen Vår väg ligger ganska öppen och vid snöyra driver vägen igen strax efter att den är plogad. Fram till tåget kom jag och tro det eller ej det gick nästan på minuten. Sedan började eländet. Växelfel i Älvsjö resulterade i en trots allt överkomlig försening.
Värre var det på vägen hem. 14.30 äntrade jag tåget som skulle gått 12.55 från Stockholm. I väg kom det 15.50 och väl framme i Strängnäs var det total 4,5 h försenat...
Sedan började etapp 2 på min resa hem. Asfaltvägen var väl plogad men sikten dålig. Slutligen kom jag fram till vår grusväg och hade nu valt att åka den från andra hållet, den går nämligen "runt". Två kilometer avklarade utan problem. Sedan tog jag ett djupt andetag och höll andan sista kilometern. Drivorna var ett faktum, det var bara att lägga i en lägre växel och trycka gasen i botten. Snöyran var total och sikten i princip noll. Snön vällde över motorhuven och vidare över framrutan. Vindrutetorkarna på.... Reflexerna på snöpinnarna blev min räddning och jag slapp att hamna i diket trots att bilen krängde hit och dit. När jag väl kommit hem och bilen slutligen givit upp i en driva på vår uppfart var jag helt skakig. Pust. Ge mig en frontlastare tack, så att jag kan ta mig fram utan att ha hjärtat i halsgropen!!!Nu ligger trädgården vit och A är ute med den snöslunga som han så uppmärksammat sett en granne ha stående på ett bilsläp. Slungan skulle slängas och A frågade om han fick ta den. Efter lite mekande går den tillräckligt bra för att vara vår räddning i snökaoset. Hur det ser ut i morgon kvarstår dock. Till stationen kommer jag nog men hur det står till med tågtrafiken är en annan fråga.
Godnatt
önskar
Anna
