Vad det lider...

eller kanske inläggets rubrik borde vara: Vad jag lider...

Varje gång jag går in i bastun och passerar stolarna som har blivit kvar utanför väcks det en längtan i mig. En längtan efter ljuva sommarkvällar när barnen sover och det finns tid för mig och A att sätta oss ner en stund och njuta av varandras sällskap i skymningen.

Stolarna brukar vanligtvis inte stå just där. Antingen har de blivit placerade där just efter en bastukväll eller så har de ställts där någon gång när det har varit på gång att klippa gräset. Gräset.... det känns så otroligt avlägset att känna doften av nyklippt gräs. Bara fötter om morgonen då det daggvåta grässpillet fastnar precis överallt och andra stunder då det torkat och fötterna får känna dess mjukhet. För att inte tala om nyttan av att lägga det i trädgårdslandet. Många sköna kvadratmeter gräs har vi som ger gräsklipp till sommaren!

Men som sagt, avlägset känns det. Snön ligger djup och man kan se de vilda djurens framfart. Grannarna runt omkring har en efter en haft besök av vildsvin. Goda grannen G körde upp sin bil intill huset en eftermiddag i förra veckan och undrade vad det var för två skabbiga katter som stod och åt vid hennes fågelmatningsstation. Katterna visade sig vara två vildsvinskultingar. G satt kvar i bilen tills dess de lugnt makade sig sin väg. Inte ville hon gå ut och träffa på en argsint sugga inte. Vårt fårstängsel håller hittills grisarna borta men vill de så tar de sig in här också. Med sina starka nackar lyfter de fårstängslet lätt som en plätt.